Det innebär en nystart att börja dela med mig av mina tankar om hälsa, livet och att leva i sanning, det som är min största passion och intresse i livet. Men det är kanske min största rädsla, att visa hela mig. Med min blogg vill jag inspirera både dig och mig själv att få alla små pusselbitar att trilla på plats så att vi kan känna oss tillfreds och balanserade. Så att vi kan ge, ta emot och tillåta flödet som naturligt finns i oss, så väl som i allting runt om oss.

Jag älskar livet och vill fylla det till brädden med spännande saker som yoga, gå i skogen, sång & musik, skapa företag, flirta och resa. Under några år gjorde jag allt detta, plus att jag flyttade mellan kontinenter, allt i full fart. Jag levde intensivt, men ändå inte fullt ut, tyckte jag. Det fanns en del av mig som inte var glad och nöjd, även om jag utåt var specialist på att visa mig duktig och ’normal’. Något fattades. Jag hade svårt att komma ut i full blom, att visa hela mig, framför allt det som innerst inne kändes riktigt och sant. Hittade inte riktigt rätt i mig själv. Det gick inte snabbt nog, och jag tyckte att jag bara väntade och väntade. Gick till otaliga medium och coacher. Hade så mycket inuti som jag längtade så efter att få ut. Blev otålig. Undrade om det aldrig skulle hända. Då bad jag förtvivlat om vägledning för att få den hjälp som krävdes för att hitta in till den allra innersta essensen av mig. ’Gör vad som helst ’, bad jag universum i ren frustration.

Universum visade mig vägen, om än inte på det sättet jag förväntat mig…

Läkarna säger att jag har en genetisk och obotlig sjukdom som heter polycystisk njursjukdom. Det betyder att mina njurar tror att de ska bilda vätskefyllda blåsor, vilket leder till att cirkulationen stängs av inne i njurgångarna och att njurarna inte kan fungera till slut. Det finns inget botemedel inom konventionell medicin, utan till slut väntar transplantation. Jag gillar inte att prata om det, för jag tror inte ett skvatt på det de säger, med 29 % njurkapacitet kvar får man ju ändå foga sig lite. Jag tror att kroppen kan läka sig själv om den får rätt verktyg, men jag har hamnat i en rejäl utmaning. Skitsnack, tyckte jag först när jag fick veta att det inte går att göra något åt tillståndet. Det här fixar jag! Klart, det går! Jag har läst om forskning i epigenetik och vet att vi inte är offer för våra gener som man förut trott, och som den konventionella läkekonsten fortfarande tror. Jag som hållt på med yoga i större delen av livet, äter nyttigt och motionerar varje dag. Jag som grävt rätt djupt och provat åtskilliga terapier, allt ifrån psykoterapi till kinesiologi och tapping. Jag som försöker vara lyhörd… Men man lurar lätt sig själv. Det ingick inte i min livsplan att dra på mig cystor. Ja, jag vet, jag sa gör vad som helst, men hallå, inte det här?

Måste medge att en del av mig är livrädd. Man kan vara kaxig tills man står där, i det som känns som helt utom kontroll med någon som till och med står redo att karva i en. Är inte mycket för läkare och sjukhus, även om jag är tacksam att de finns. Har nog läst allt som går att läsa om polycystnjurar på nätet, lagt om kosten, känt alla berg-och-dal-bane-känslor som hör till när man får en hyfsat allvarlig diagnos, men jag är realistsisk. Jag tror på mirakel. Jag har kraften!

Min melodi är inte direkt att sitta och inte göra något, så efter att ha fått beskedet om en eventuell transplatation sökte jag upp Erik Enby, som är läkare i Göteborg. Han har forskat på blodet hos människor med kroniska sjukdomar i 40 år och har sett att infektioner kan orsaka cancer och andra kroniska åkommor. Det kändes rätt och logiskt för mig. Vi är ju en del av ekosystemet, som till stora delar också är infekterat på olika sätt. Han tittade på mitt blod i mikroskop och jag fick se hur cellerna var hopklumpade och knappt rörde på sig, vilket tyder på infektion. Han berättade om kroppens inflammatoriska processer, mikrober och dess funktioner. Nu behandlar jag orsaken till tillståndet istället för symptomen, med en blandning mineraler och vitaminer. Plus att jag äter inflammationsdämpande kost, det vill säga så lite mjölk, sädeslag och socker som möjligt och så mycket grönsaker och goda fetter som möjligt. Jag kunde tydligt se när vi sprutade in lösningen av salter och mineraler att blodkropparna började separeras och blodet började strömma. Väntar med spänning på nästa tillfälle jag tar prover. Jag har själv kontrollen över min hälsa och ger inte upp.

Trots en berg-och-dalbana av känslor känner jag väldigt mycket glädje. Gör det jag gillar. Tar hand om mig, pysslar om mig, andas och ser till att jag får sova en stund mitt på dagen emellanåt. Jag är tacksam för det jag har; en kropp som till större delen faktiskt funkar, mina underbara barn, fina vänner, kisekatten, mitt mysiga hus. Så jag tackar mina cystor, accepterar läget, lär mig chilla mer, för utan cystorna hade jag inte hamnat på denna spännande resan inåt. Inte vågat känna så djupt i mig själv. Jag tror att min själ valde denna vägen för att få mig att växa som bäst. Jag vet, även om jag får påminna mig om det att resan är lika viktig som målet. Resan att få skala av lager för lager av känslor, motstånd och skydd för att sakta närma mig det som är äkta i kärnan. Den villkorslösa kärleken. Resan att sakta få se fröet gro, ta sig upp ur jorden och upp i dagsljus. Låta den process som allt levande tar sig igenom få ta den tid den tar.

Är du också barnsligt nyfiken på att se vad som händer runt nästa hörn? Följ med mig på bloggen vet jag!