Hur skulle världen se ut om den var driven av kärlek istället för rädsla?

Hur hittar man balansen mellan medkänsla för andra och medkänsla för sig själv? Vad är rätt och vad är fel?

Det snurrar i mitt huvud, som vanligt. Det snurrar nästan alltid uppe i kupan på mig. Ibland blir jag nästan trött på mig själv, men läste idag att de som som övetänker och ibland oroar sig för saker har visat sig vara kreativa genier. Det tyckte jag lät härligt.

Hur hittar man ut ur djungeln av tankar som kanske inte alltid är så positiva ens, beroende på var i livet eller i vår hormoncykel vi befinner oss. Vi kvinnor har ofta enklare att falla in i negativa tankemönster än män har. Du kan ta en stund varje dag och iaktta dina tankar, vara en betraktare eller skriva ner dem. Intressant lek att betrakta sitt eget liv utifrån med en åskådares ögon och avsevärt mycket enklare att förstå vad som pågår då. Visst är det enkelt att ge andra smarta livsråd? Man ser precis vad de trillar in i om och om igen och hur de ska göra för att ta sig ur det. Men det är inte lika lätt när det kommer till en själv. Därför kan det vara en god ide att ta ett steg ifrån dig själv, ett steg ifrån alla känslor och kaoset inuti som du kan känna ibland, så du får perspektiv och ser situationen med mer klarhet.

Att fatta beslut som är livgivande för en själv, men inte speciellt uppskattat av andra i ens närhet, för att det inte gagnar dem, är utmanande.  Har man vant människor vid att fiska till dem och mata dem, blir de sura när man slutar. De tycker: Vadå, jäkla sätt!  Om man i hela sitt liv levt sitt liv efter vara en snäll, duktig och lydig flicka vill man till varje pris, till och med på ens eget välmåendes bekostad, att alla ska må bra jämt och tycka om varandra hela tiden. Då blir det en chock både för omgivningen och en själv, när man en dag börjar fatta beslut utifrån vad som är rätt för en själv, istället för att sträva efter att få godkännande ifrån sin omgivning. Jag kan höra min mormor säga: men inte ska ni kiva. Nej, istället ska man vara flexibel och vända ut och in på sig själv för att ingen ska må dåligt en enda liten mikrosekund. Ibland kan det, på lång sikt, vara värt det att må skitdåligt en stund,  istället för att må bara så där halvbra under resten av livet, eller hur? Det är rent ut sagt skitläbbigt att bryta gamla invanda mönster, men man kan ju inte låta bli för den skull, eller hur?  Som Astrid Lindgren sa: Ibland måste man göra saker som är läskiga, annars är man ingen människa, bara en liten lort. Så sant och det är ju också då vi växer som människor. Men åååh, om alla bara kunde vara nöjda och glada hela tiden, kan jag känna, så mycket mysigare… Nybakta bullar och oboy med levande ljus på bordet…åååh, ja! Det är min mormor som talar igen. Livet är och kan ju inte jämt vara myspys. Om jag låtit min rädsla styra hade ingenting hänt. Allt hade fortgått i samma gamla invanda mönster som alltid och ingen hade växt. Måste vi växa då? Nej, det är ju helt upp till var och en, men för min del strävar jag mot att leva i min högsta potential, så de som är i närheten blir så klart också påverkade av detta, stackarna, hihi. Men tänk ändå om alla i hela värlen tagit ansvar för att älska sig själva, må så bra det går, så mycket de kan och fattat beslut utifrån kärlek istället för sin inneboende rädsla.

Det hade varit häftigt! Vilken värld vi kan skapa tillsammans! Let’s do it!

Jag börjar med mig och du med dig. Vi kan vara modiga tillsammans.

Prova på Psykologisk kinesiologi, ett effektivt coachingsätt att bryta gamla invanda eller undermedvetna tankemönster. Ställ frågor eller boka tid med mig för konsultation på info@halsa.