Jag är så oändligt tacksam att jag har yogan att falla tillbaka på. Vi försöker väl lite till mans att springa ifrån oss själva och för mig fick jag en tydlig påminnelse att sakta ner och lyssna i veckan.

Jag var ute och gick min vanliga runda i skogen med min hund som jag gör varje dag. Plötsligt fanns det en grop som inte tyckte funnits innan. Jag vrickade min fot för första gången i livet. Oh well, there is a first for everything, tänkte jag och gick rask vidare. Nästa dag gick jag min runda, som alltid och då tyckte jag att jag skulle vricka foten två gånger till och nu gjorde det verkligen ont. Jag haltade hemåt funderandes på att detta var ju rätt onödigt. Denna dumma smärtan och svullnaden. Sen intog jag helikopterperspektiv, ställde mig en bit ifrån mig själv för att fråga mig varför detta hände, om det fanns en högre mening. Jag fick till svar att jo det fanns det ju, så klart. Tror att det är viktigt att ställa oss den frågan ‘varför’ när vi får smärta och obehag i kroppen istället för att bara försöka bli av med smärtan fortast möjligt, för då missar vi något viktigt. Svaren hittar vi lättast om vi kan hitta in till stillheten inuti.

Jag slutar på ett jobb som jag varit på i 9 år och ska låta det ta sin tid att hitta rätt väg nu istället för att bara rusa rakt in i nästa jobbprojekt. Ta det lugnt, sakta ned och lyssna in vad som känns kul och energigivande, fick jag till svar. Visst är det så himla lätt att låta bli att stanna upp och känna vad man längtar efter. Det yogiska djupa andetaget, som finns i den medicinska yogan hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv igen när jag rusat på och vill hitta snabba lösningar på saker. Så även denna gång. Tacksam.

Namaste,

Pernilla