I större delen av mitt liv har jag levt med en helhetssyn på människan och hälsa, en stark övertygelse att vi behöver titta på hela människan för att bota sjukdom och att det finns naturliga lösningar som leder till självläkning. Det tror jag fortfarande, men ibland kan vi också behöva annan hjälp.
När läkningen av mina njurar inte gick som jag hade hoppats tvingades jag mer eller mindre att tillåta den konventionella vården att hjälpa mig för att överleva. Det gällde att släppa kontrollen, svälja sin stolthet och rädsla. Att ta emot hjälp från ett system som jag absolut inte hade tillit till egentligen och istället släppa taget och överlämna mig helt åt något som är större än både helhetslösningarna och läkarna är det svåraste och läskigaste jag gjort i hela mitt liv.
Både tillit och rädsla för sin överlevnad härstammar från det första känslocentrat eller chakrat.

Här kommer en sammanfattning av det första känslocentrat som sitter i mellangården mellan anus och könet och har färgen röd. Det finns sju chakran eller känslocentra som snurrar som som hjul längs med ryggraden. De känslor du känner just nu är bara vägledning av vad som behöver förändras eller inte i ditt liv. Dessa centran tar in livsenergin och fördelar den i kroppen. De är sammankopplade både med de endokrina- och nervsystemet.

Första chakrat är vår grund de känslor och händelser vi varit med om från 0-7 år. Vi vet alla om huset är byggt på en ostadig, sandig grund, så kommer det förr eller senare att rasa. Första och det femte känslocentrat(står för att ge uttryck i skrift, tal eller sång) hänger ihop.
Sjukdomar i skelett, ben, leder, blod, immunförsvar och huden, handlar om en obalans i detta chakra. Det handlar också om hur trygg och harmonisk du kände dig i din ursprungsfamilj, den grupp du lever i på jorden, på fritiden eller på jobbet.
Har du utsatts för något trauma som barn? Om du inte känner dig trygg eller varit med om en olycka eller övergrepp eller känt dig som det svarta fåret finns risken att dina immunceller, T-cellerna, triggas och utsöndrar cytokiner. Du har svårt för att vara här och nu, behålla fokus och din kropp blir mer ängslig och orolig. Med detta utsöndras stresshormoner som adrenalin och kortisol från binjurarna och gör att cellerna blir mindre toleranta. Höga halter östrogen gör också att kortisolet blir förhöjt. Inflammationen är igångsatt.
Om svaret är Nej, jag känner mig inte trygg i uppväxtfamiljen eller här på jorden i min grupp jag lever i, finns risken att du inte heller känner dig trygg i ditt eget DNA och då blir du mer mottaglig för inflammationer, olika slags virus och autoimmuna, kroniska sjukdomar, men det är oftast multifaktorer som leder till sjukdomar.
Till exempel att du har både en otrygg uppväxt med till exempel övergrepp, ett genetiskt anlag för en speciell sjukdom och sen att du eller dina celler utsätts för mycket stress under en längre period. Då finns det en stor risk att, det genetiska arv, av vissa sjukdomar du är predisponerad att få, aktiveras. Sjukdomar är alltså en kombination av flera faktorer som gör att vi blir sjuka; exempelvis exponering av gifter, miljön och cellernas genanlag. Kroppen är ju finurligt skapad på så vis att om vi inte själva tar oss ur en situation kommer kroppen att se till att vi avlägsnar oss, på ett eller annat sätt exempelvis genom en sjukdom.

Barn och vuxna från familjer med missbruk eller övergrepp bär ofta på mycket skuld för att de inte kunnat fixa problemen. Den kunskapen löser inget, men om vi istället förstår att det är flera faktorer som gör att vi blivit sjuka kan vi ändra på någon av dem i nuläget som till exempel ändra vår kost och börja motionera. Istället för att slå på oss själva och känna oss maktlösa. Jag har känt skuld för att jag, som själv jobbat och förstått så mycket om kroppen och sinnet, inte lyckades läka mina njurar. I den andliga världen heter det ju att man attraherar sin verklighet och ofta är människor snabba på att påminna en om det. Dock är det ju inte alltid så enkelt och vi är inte alltid heller medvetna om det vi attraherar, ingen väljer ju medvetet sjukdom och ibland finns det andra syften som vi inte alltid förstår i nuet. Viktigt att omge dig med människor som ger dig kärlek när du är sjuk!
Om kärlek och glädje är några av de högsta vibrationerna vi kan ha, så är skam och skuld några av de lägsta. Går vi omkring med låga vibrationer under längre tid, är deprimerade, utan att göra något vi tycker är skitkul för att höja humöret eller till exempel att tillåta oss att känna och sätta namn på känslorna från barndomen, släppa dem, så att de inte skapar en blockering, och sen gå vidare. Om du inte känner känslorna så går de direkt till kroppen(kallas neuroanatomi), som kommer att visa oss i vilket område vi har mer att bearbeta. Om de fastnar i systemet och vi inte kan släppa dem ifrån oss blir det en blockering, som gör att det blir energibrist. Detta leder i sin tur till att du får inflammation, infektion, smärta eller sjukdom och de vita blodkropparna triggas igång för att försöka häva tillståndet. Det viktiga är att träna sig på tolerans och acceptans!
Inflammation triggar igång adrenalin och kortisol och ‘käkar upp’ bland andra neurotransmittorerna seratonin och GABA. Ju mer inflammation, desto mer klibbar också de röda blodcellerna ihop sig. Immunförsvaret och cellerna bär fortfarande på känslan, så länge vi inte namngett och släppt den. Kortisol och andra stresshormoner ökar, leder till stress och obalans i känslorna som sen kan utvecklas till sjukdom som en dominoeffekt. Om vi sedan utsätter oss för liknande händelser igen i vårt liv så triggar det igång känslor från barndomstraumat och det blir då som en bekräftelse på att världen visst inte är en trygg plats att befinna sig på och samma känslor triggas igång igen. Därför gör man bäst i att undvika liknande situationer, även om det är dit man per automatik kommer att dras då det känns som ‘hemma’. Ofta behöver dessa människor hjälp att undvika destruktiva förhållanden, för att inte gå samma väg igen. Detta därför att området för kärlek och förhållanden i hjärnan är skadat, så de kan inte se, till exempel vilken partner som är bra för dem. Det som är bra är att det går att lära sig detta, även om de är livrädda för ’den andra’ typen av partner. Du kan få inflammation av för mycket medkänsla, om du aldrig slappnar i kroppen helt och får vila. Extra viktigt är i båda fallen att sätta gränser och veta att du kan känna dig trygg även fast inte han/hon gillar dig just nu. .
När vi varit med om olika trauman ändras våra hjärnor, det påverkar vårt DNA, men det sätter också spår av visdom, ärr som gör att vi blir starkare, men också mer känsliga, intuitiva och andligt mottagliga. Många känner även omgivningens känslor, vilket gör det svårt att skilja på sina egna och andras känslor, därför blir gränssättning extra viktig för de här individerna.
En affirmation som kan vara bra att använda är: Livet stödjer mig eller Livet vill mig väl.
Ytterligare en sak som är viktig för den här sortens människor är att skapa egna själsgrupper med likasinnade där de känner sig trygga, då skapas ett sammanhang för stöd och läkning som vuxna. Jag har alltid känt mig annorlunda och inte haft många runt om som förstod mig riktigt. Mina tankar och syn på livet var inte som de flestas. Det var svårt att känna tillhörighet. Idag har jag min lilla grupp av likasinnaden som växer sig allt större och som också är mitt stöd.

Vi orsakar inte våra egna sjukdomar, men känslor kan göra dem värre. Tillit och tro är våra ultimata orosdämpare på resan.
Att bli sjuk eller att dö är inte ett misslyckande och min sanning är iallafall den att vi samskapar hela tiden vår tillvaro med en högre kraft.

Hej kära du! Jag är så glad att vara tillbaka igen!

Nu är jag på andra sidan av transplantationen. Det kom en njure till mig till slut från en anonym avliden kvinna i 50-årsåldern och jag är henne evigt tacksam för livet. Njuren sitter nu mera i min högra ljumske och fungerade som en klocka från första stunden. Mirakulöst!

Det har hänt en del sedan jag sist jag kände inspirationen att skriva eller ens orkat tänka framåt mer än en dag i taget, helt ärligt. Många gånger har det känts som om jag skulle drunkna. Det har varit några slitiga och riktigt tuffa år. Det har känts som livet har gett mig den ena käftsmällen efter den andra, vilket har resulterat i att jag har haft svårigheter att följa min själ och hjärta på det sättet som jag önskat. Dels på grund av brist på energi och att all tid har gått åt till att vila, efterforskningar och omhändertagande om min kropp, men också för att det är mentalt riktigt slitigt att vänta och inte veta när jag fick se en förändring. Hela denna processen har triggat igång massor av känslor, fram för allt sorg och rädsla, som i princip paralyserat mig i ren dödsångest emellanåt. Att stå utanför sina egna känslor och betrakta dem, istället för att gå in i dem och där med tillåta dem att ta kraft, har inte riktigt fungerat så väl som jag önskat…, har snarare krälat runt i dem, vilket väl egentligen är ganska naturligt. Jag blev verkligen varse det nära sambandet mellan kroppen och sinnet. Hur mycket min sjuka kropp påverkade sinnet, som inte orkade hålla en positiv vibration när jag var riktigt trött och hur sinnet i sin tur påverkade kroppen. Det krävde all min kraft att försöka hålla sinnet och kroppen uppe så gott det gick. Vi är verkligen en helhet, i högsta grad. Kropp, sinne och själ. Det har denna upplevelse bekräftat.

Samtalet kom en mörk kväll den 6 januari, när jag var ute på kvällsrundan med min hund Charlie. Läkaren, Gustav hördes i andra ändan. Vi har en njure till dig, så vi vill att du kommer in till transplantationsavdelningen i Malmö, så fort du kan. Sjukhusskräck som jag har, blev jag helstirrig, så han sa: Ta det lugnt. Lätt för dig att säga, skämtade jag ironiskt tillbaka.

Jag kastades då in i det som varit både min högsta dröm och värsta mardröm. Högsta dröm, då jag så klart vill leva vidare och värsta scenario att behöva ta emot någon annans organ för överleva, ta cellgifter och andra immundämpande mediciner för att njuren inte ska avstötas och vara bunden till vårdapparaten, och allt vad det innebär, i resten av mitt liv. Det var verkligen det sista jag ville. Jag har blivit tvungen att vänja mig vid ett helt annat slags liv än det jag hade planerat.

Nu behöver jag vänja mig vid att min kropp känns annorlunda med både fysiska och mentala biverkningar av de immunosupressiva medicinerna. Det sliter på koppen, speciellt hjärta och binjurar, då man försätter kroppen i stress med hjälp av medicinerna, så att immunförsvaret ska sänkas. De flesta tror nog att; nu är hon frisk, så det är bara att tuta och köra. Riktigt så enkelt är det ju inte, speciellt inte när man är en känslig individ som reagerar kraftigt på syntetiska mediciner. Jag känner inte igen min kropp längre.

Att acceptera och vänja sig vid förändring och att saker inte blir som vi tänkt oss eller vill har vi olika lätt för som människor. Jag har upptäckt att jag starkt ogillar förändring och vill gärna bestämma själv hur jag vill ha mitt liv(så klart, vem vill inte det?), så denna resan har verkligen varit en hård skola för mig, men att lära mig att acceptera och anpassa mig till situationen, trots att jag inte gillade vart den tog mig(jag gillade ju att jag skulle få leva vidare, så försökte att lägga mitt fokus där) och att ha tillit till att något större än mig själv vakade över mig, fick mig att må bättre och då kunde jag släppa lite av kontrollen. Att ha tillit till att den delen av mig som ser helheten, mitt högre jag, har satt mig i denna situationen, för att jag ska lära mig något av den. När jag kan acceptera och överlämna mig åt nuet och det jag hamnat i, utan att kämpa emot, kan jag också slappna av och vila kroppen mer, vilket är värdefullt för läkningen, kände jag.

Att bli sjuk får så många konsekvenser. Allt ifrån ekonomiska, fysiska begränsningar, känslomässiga, mentala, karriärmöjligheter och social isolering. En fördel jag har är att jag har oftast har lätt för att se möjligheter i livet, så jag har under den här tiden tagit chansen att verkligen rå om mig själv, djupdyka inåt i mig själv. Inte många får en sådan chans i livet under en så pass lång tid. En unik möjlighet att i lugn och ro kunna ställa frågor som: Vem är jag i sanning? Vilka är mina styrkor? Vilken slags människor vill jag omge mig med och hur vill jag skapa mitt liv? Att verkligen hitta min sanning.

Både kreativiteten och meditation har varit värdefulla verktyg, för att få komma bort från det ständiga surret av tankar i form av problemlösning, i huvudet. I det flow-tillståndet får huvudet vila och kroppen återhämtar sig mycket mer effektivt. Många och långa skogspromenader med min hund har varit extremt läkande för mig.

Näringsrik och ren mat har så klart varit viktigt eftersom njurarna tar hand om och rensar ut gifter ur kroppen. Så juica varje dag och äta ren mat har varit viktigt för att behålla min alkalinitet, då svaga njurar försurar systemet, med urinämnen och slaggprodukter som blir kvar i kroppen. Denna ansträngning gjorde också att jag aldrig behövde dialys, som de flesta i min situation hade gjort. Det var enorm lättnad för mig.

Jag har lärt mig att det är viktigt att förstå vilka strider som är värda att ta och vilka jag ska släppa, för att jag inte ska förlora onödigt mycket kraft på vägen, då den varit en bristvara. Det har varit och är en utmaning att sätta de gränserna för mig själv och andra.

Möjligheten i alltihop låg i att komma närmre mig själv och i att bli bättre på att ha omtanke om och medkänsla med mig själv först(och inte skuldbelägga mig) och lyssna på mina behov, vilket alltid varit en utmaning för mig, då jag är en klassisk empat, som känner mer av och med alla andra.

Detta har i mångt och mycket varit en tillitsresa. Tillit till mig själv och att jag släpper kontrollen vid rätt tillfällen, till Universum/Allvetandet/Alltet/Gud/ Allah, eller vad du vill kalla det, till läkarna och till att livet bär mig.

Nu väntar framtiden och nya möjligheter på mig!